Felaktigt anklagad för sexuella trakasserier

Under våren 2018 blev jag felaktigt anklagad för “stalking” och trakasserier/sexuella trakasserier av en kollega som jag hade ett intimt förhållande med i sex månader. Jag var universitetslektor vid Center for Middle Eastern Studies, Lunds universitet. Hon var postdoktor vid samma institution. Vår relation började online medan hon fortfarande var i Turkiet. Vi planerade att börja ett nytt liv tillsammans, så jag hjälpte henne att komma till Sverige med sin dotter i augusti 2017. Från augusti till november 2017 bodde vi tillsammans som en familj (dokument bilagda stämningsansökan). Det betyder att vår relation hade börjat innan vi blev kollegor vid samma institution.

Efter ett bitter uppbrott i november 2017 tvingade hon mig att lämna ett av Europeiska rådets finansierade Marie Curie-projekt som vi fick tillsammans i mars 2018. Hon hotade med att anmäla mig för trakasserier om jag inte gjorde som hon sa (dokument bilagda stämningsansökan). Jag skulle ta min son som har kämpat mot cancer till Barcelona för en undersökning, så jag drog mig ur projektet. Även om vårt förhållande hade upphört var vi vänner. Hon använde fortfarande min bil och fick mig att betala hennes hyra och telefonräkningar i utbyte mot kontanter eftersom hon inte hade ett bankkonto. Vi gjorde också gemensamma ansökningar om anslag och konferenser. 

Anklagelserna som hon lämnade in till Lunds universitet mot mig sammanföll med bortgången av min cancersjuka femårige son. Universitetet gav mig en varning samma dag som jag var tvungen att fatta beslutet om att inte återuppliva min son. Han dog en månad senare. Vid den tiden hade jag inte styrkan att försvara mig mot henne eller universitetets otillräckliga, djupt problematiska utredning. Mina prioriteringar var hos min son som tillbringade sin sista månad hemma under palliativ vård.

Utredningen baseras på två intervjuer (en med mig och en med henne) samt en kort Skype-konversation med en tidigare chef för Center for Middle Eastern Studies där vi båda arbetade. Bifogade till utredningen är också konversationer från textmeddelanden under vårt uppbrott där fristående passager har översatts från turkiska till engelska. Mot bakgrund av ovanstående så kallade bevis och trots att vi hade ett bra professionellt och personligt förhållande i tre månader efter uppbrottet, konstaterar utredaren att jag var skyldig till trakasserier i form av “stalking”, en anklagelse jag starkt förnekade. Slutsatsen är helt obefogad eftersom analysen verkar sakna både objektivitet och bevisbedömning. Det fanns också formella brister kring själva utredningen. Jag presenterades inte med hela uppsättningen av anklagelser förrän efter utredningen; Jag fick inte möjlighet att granska eller kommentera utredningsmaterialet innan jag fick det formella beslutet; Jag fick inte ens spela in intervjun. Alla dessa invändningar har vidarebefordrats till Lunds universitet genom ett formellt brev skrivet av min tidigare advokat den 10 oktober 2018 (dokument bilagda stämningsansökan).

Det är anmärkningsvärt att utredaren inte tog hänsyn till det faktum att den person som kommit med anklagelserna mot mig och jag hade haft ett intimt förhållande. Om man ska undersöka en privat fråga, måste alla aspekter av den privata saken undersökas. Ett mejl från dekanen den 4 april 2018, två veckor efter att klagomålet inkom, sammanfattar ärendet väl. Detta är vad han skrev: “I ärlighetens namn har vi svårt att hitta en lämplig etikett för denna incident, men det är åtminstone uppenbart för oss att det handlar om interpersonella relationer på arbetsplatsen där minst en av parterna upplever djupt obehag.” Trots det, och som ett resultat av den externa utredarens bristfälliga och partiska rapport, gav universitetet mig en varning för trakasserier och oprofessionellt beteende.

Missnöjd med universitetets åtgärd började min anklagare sedan skicka mejl med falska anklagelser om mig till de institutioner som jag var ansluten till under min tjänstledighet (dokument bilagda stämningsansökan). Hon försökte också undergräva de välgörenhetsprojekt som min familj och jag planerade till minne av min son och att hjälpa andra familjer med barn som lider av neuroblastom, en typ av barncancer som utvecklas i nervvävnaden. Hon började sprida falska rykten som framställer mig som “dömd för sexuell trakasserier”. Den 1 juni 2020 bestämde hon sig slutligen för att gå ut offentligt genom att inleda en online-kampanj där hon skambelägger och förödmjukar mig. Jag var till en början inte namngiven, men var tydligt identifierbar för vänner och kollegor, och ännu mer eftersom hon har spridit dessa rykten sedan 2018. Trots att hon redan har fått två så kallade ”cease and desist”-brev (varningsbrev) från min advokat i Sverige som påminde henne om att förtal är ett brott enligt Brottsbalken, valde hon medvetet att ignorera dem och eskalerade sin kampanj och hävdade att jag har trakasserat henne sedan 2018 och insinuerade att jag blev avskedad från Lunds universitet av denna anledning, utan några som helst bevis. Inget av dessa påståenden var sant. Jag hade redan beslutat att flytta till Spanien efter min sons död och hade inte varit i kontakt med henne sedan den 6 mars 2018. Jag bestämde mig sedan för att säga upp mig från universitetet ett och ett halvt år senare på grund av den strukturella omorganisationen av Centrum för Mellanösternstudier (två brev från fakultetens dekan, en daterad 20 december 2019 och den andra 10 juni 2020, det vill säga efter den offentliga online-kampanjen, bekräftar detta. Dokument bilagda stämningsansökan).

Kampanjen i sociala medier tog en illasinnad form. Regeringsvänliga medier förstärkte budskapet genom att kalla mig en ”terrorist” och “persers”, skyddad av den svenska staten. Oberoende medier valde att ignorera min rätt att svara på anklagelserna och försvara mig. Självutnämnda progressiva, feministiska advokater förklarade i ett uttalande, publicerat online den 26 juni 2020, att “de kommer att följa upp utredningen” som inletts av staten, och glömmer bekvämt att samma stat planerar att hindra lagstiftning framtagen för att minska våld mot kvinnor. Och min anklagare, uppmuntrad av allt detta, fortsatte att trakassera mig utan några skrupler. 

Dessa grundlösa anklagelser och den skambeläggande online-kampanjen som utlöstes har orsakat mig stor skada, både professionellt och privat. Chefsåklagaren i Turkiet har inlett en politiskt inspirerad utredning mot mig. Under påtryckningar fick min förläggare i Turkiet skjuta upp publiceringen av mina memoarer om min sons kamp mot cancer på obestämd tid (inkomsten från boken skulle hjälpa barn med neuroblastoma). På samma sätt var vi tvungna att skjuta upp den dokumentärfilm som vi filmat sedan 2018 om hur min sons mor (hon är ett indirekt offer för denna nådelösa kampanj), och jag hanterar sorg. Jag har utsatts för verbala övergrepp och direkta hot mot mitt liv på sociala medier. Min anklagare och hennes advokater har uppmuntrat dessa attacker genom att blankt ljuga om den rättsliga processen i Sverige och vilseleda den allmänna opinionen i Turkiet (deras brev från den 26 juni är fortfarande tillgängligt online). Det här har lett till en namninsamling från 488 turkiska akademiker, studenter och aktivister under #erilakademiyedurde (stop masculinist academia), där jag beskrivs som en “våldsverkare” mot kvinnor. Som en vanlig akademiker med måttlig inkomst var jag tvungen att spendera en ovanligt stor summa pengar för att på lagligt vis bekämpa dessa anklagelser eftersom jag måste försvara mig i flera länder samtidigt. Och sist men absolut inte minst har min mentala och fysiska hälsa försämrats avsevärt eftersom jag var tvungen att hantera dessa anklagelser samtidigt som jag försökte hantera posttraumatisk stress och sorg. 

Jag erkänner att jag har fattat några problematiska beslut. Jag bör inte ha hjälpt någon jag hade haft en relation med att få ett generöst finansierat europeiskt projekt. Och jag bör inte ha gått med på att vara hennes handledare, trots att vårt förhållande hade avslutats. Men motiverar detta spridning av falska anklagelser och lögner? Varför blir jag ombedd att betala ett så högt pris för ett brott som jag inte har begått?

Vanligtvis tycker jag att privata angelägenheter bör förbli privata. Men nu ser jag inget annat sätt än att bemöta de falska anklagelser som sprids om mig. Så jag har nu lämnat in en stämningsansökan om grovt förtal och skadestånd mot henne i Sverige. Våra påståenden stöds med gott om bevis – 29 separata bilagor med totalt 118 sidor. Och jag tror att rättvisa kommer att råda.

* Alla handlingar som hänvisas till eller citeras i denna text har överlämnats till Lund tingsrätt den 12 november 2020 och är därför nu offentliga.

Umut Özkırımlı