#MeToo-rörelsen är inte bara en feministisk revolution. Den har skakat om makthierarkier, mäns patriarkala beteende ifrågasätts och medvetenheten om sexuella trakasserier och sexuella övergrepp har ökat. Effekten av rörelsen har varit positiv i många aspekter, förändrat hur män beter sig och interagerar med kvinnor, och hur organisationer hanterar sexuella trakasserier och anklagelser om olämpligt beteende. Det är viktigt att de som utsätts för sexuella övergrepp rapporterar sina gärningsmän till polisen och att deras ärenden hörs i rätten. Idag verkar fler kvinnor våga träda fram och dela sina berättelser. Det är en bra och viktig utveckling.
Men #MeToo-rörelsen har också sina nackdelar. En av dessa nackdelar är de män som blir falskt anklagade, vars liv och karriärer förstörs och rykten raseras. De män som utan bevis offras i feminismens namn. Är det ett pris som samhället ska betala? Nej, människors liv bör inte användas som valuta för att gynna någon rörelse. Ändå finns det många fall där förakt för människors liv accepteras i rörelsens namn. Det är skrämmande hur de som tar lagen i egna händer tolereras och till och med uppmuntras. Hur de som, i aktivismens namn, tillåts ägna sig åt den mest motbjudande formen av offentlig skam av oskyldiga människor. Missförstå mig inte. Jag är inte kritisk till #MeToo i sig. Jag tror att #MeToo-rörelsen har varit väldigt positiv när det gäller att uppmuntra kvinnor att träda fram. Men jag är kritisk till hur oskyldiga människor utnyttjas under förevändningen att det skulle handla om feminism, och till hur många andra dras med i en lynchmobb där syftet är att fälla dödsdomar över någons rykte, och utan någon rättegång.
Jag har viss erfarenhet av det här. Under de senaste två och ett halvt åren har jag varit felaktigt anklagad. Utan att vara dömd eller åtalad för brott har jag hängts ut och framställts som kriminell. Jag tycker vanligtvis att privata angelägenheter bör förbli privata. Men nu ser jag ingen annan utväg än att offentligt bemöta de falska anklagelser som sprids om mig av en kollega med vilken jag hade ett intimt förhållande. Anklagelser som har orsakat mig stor skada. Hennes påståenden att jag är en “sexual harasser” och “convicted harasser” har, utan några bevis och utan granskning eller ifrågasättande, tagits för sanningar och satt mig i en vedervärdig situation av offentlig skam och förnedring. Genom att skicka brev med samma falska anklagelser till institutioner där jag arbetar verkar hon hoppas att “politiskt korrekta” kollegor och universitet som jag kan samarbeta med i framtiden ska att dra tillbaka sitt stöd och helt enkelt “fimpa” mig.
Eftersom den här personen fortsätter att sprida falska anklagelser har jag nu lämnat in en ansökan om enskilt åtal avseende förtal mot henne och kräver dessutom skadestånd. Pengar kommer dock aldrig att kunna reparera den skada hon orsakat mig. Individer bör inte agera som åklagare eller domare. Det är rättssystemets roll.
En av de mest grundläggande principerna i rättsväsendet är att en tilltalad är oskyldig tills den bevisats skyldig. Åklagaren ska visa att den tilltalade har handlat i enlighet med den beskrivning av brottet som åklagaren gör gällande. Men i sociala medier finns det en omöjlig bevisbörda på den anklagade. Det är ofta ett moment 22. Om du försvarar dig själv är du skyldig till att kalla en kvinna för lögnare och förneka de strukturella problem som #MeToo-rörelsen lyfter. Allt du säger kommer att användas mot dig (precis som varje del av den här texten kommer att användas mot mig). Men om du inte förnekar anklagelserna är du per automatik skyldig. Ett mejl med falska anklagelser till arbetsgivare eller potentiella arbetsgivare räcker för att kasta en skugga av obefogad misstanke över den anklagade. Och man blir som pesten – kollegor försvinner av rädsla för att associeras med dig.
Så vad kan vi göra? Vi måste återgå till “oskyldig tills motsatsen har bevisats”. Varje arbetsplats har ett ansvar att inte bara noggrant undersöka anklagelser om trakasserier eller sexuella trakasserier och vidta nödvändiga åtgärder, utan också att ta hänsyn till vittnesmål till den anklagades fördel. I mitt fall utförde min arbetsgivares externa utredare en otillräcklig utredning som var bristfällig i både objektivitet och utvärdering av bevis, något som har orsakat mig stor skada fram till denna dag. Antag inte att den som anklagas är skyldig. Och håll inte fast vid det antagandet om resultatet av utredningen inte bevisar deras skuld. Som medarbetare, kollega eller vän, ha modet att inte köpa lösa anklagelser. Ha civilkuraget att inte frysa ut, “fimpa” den anklagade personen eller ge efter för lynchmobben.
Umut Ozkirimli
Senior Research Associate and Visiting Professor
Här skriver jag om hur jag felaktigt anklagas för sexuella trakasserier av en kollega som jag hade ett nära förhållande med och den skada som detta orsakar mig. Vänligen läs texten om du vill ha min version av historien.
The trial 